... men nu är det dags igen!

Hösten, vintern och våren har varit ett rent helvete. Sommaren också, med det har funnits små ljusglimtar! Jag började på Reiki i mars och har gjort små små framsteg. Denna sjukdom har lett mig in på en andlig väg. Jag har fått betydligt mer lärdom och kännedom om konstiga saker än jag skulle vilja. Men nu är det ju som det är. Och eftersom jag vill tillbaka till ett bra, härligt och smärtfritt liv så kämpar jag på! Och jag har även utbildat mig i Reiki för att kunna hjälpa mig själv. Är helt fascinerad av detta energiarbete, och inser att det är där jag har min talang/känsla. Kanske kan jag en dag kombinera det med det kraniosakrala arbetet. Men just nu brinner jag mest för energiarbete! Tänk om jag vetat detta när jag var i Kina och blev så fascinerad av hur de genom att undersöka vissa punkter/energibanior på kroppen kunde säga vad vi resenärer hade för fysiska besvär!

De senaste veckorna har jag gjort små framsteg. Jag kan numera bra dagar köra bil korta sträckor. Så jag brukar dessa dagar ha ett pass om dagen då jag kan göra något jag tycker är roligt. Och då blir det förstås hästar, som tidigare var en stor del mitt liv. Jag tar min lilla pall med mig och sitter där så länge jag orkar. Jag hänger både  hos kompisar med deras hästar. Och så har jag varit och tittat på vänner då de rider lektion på både TRK och Fridhem. Och jag har blivit så rörd av alla härliga stallkompisar jag lärt känna under livet! Så mycket omtanke! Det är verkligen härligt att träffa alla igen!

 

 

 

 

 

 

 

Så där är jag nu. Varje minut, varje dag kämpar jag emot de krafter som gör mig sjuk. Ibland tappar jag ork, hopp och stryka. Men jag tar mig upp igen! Istället för att fokusera på varför jag drabbas av denna konstiga sjukdom, så försöker jag fokusera på det jag får lära mig och hur det sen kan bli till hjälp för andra. Jag tror att det en dag kommer bli en bok skriven. Och det bästa är att jag redan har allt underlag i min dagbok! Det är bara att sammanställa det!

 

Hej på er!