Dagbok studiens första vecka: 8-13 januari 2013

 

Skriver detta torsdagen den 10/1-2013

Micke Dahlström har erbjudit att göra en studie på mig för att se om han kan hjälpa mig. Studien ska sträcka sig över 10 veckor. Vi ska träffas 2 dagar varannan vecka. Totalt blir det alltså 10 tillfällen. Det första behandlingstillfället varje vecka kommer vi att arbeta med det fysiska, ryggraden. Det andra tillfället kommer vi att arbeta med det psykiska.

 

Micke har startat något som heter Kinopraktik.KINOpraktik är en kombination av Kiropraktisk och kinesisk filosofi och behandlingstekniker som härstammar från till exempel Kinesiologi, Osteopati, EFT, NLP och Massageterapi som fått namnet KINOpraktik. 
KINOpraktik är en manuell behandlingsform som betonar kroppens helhet och självreglerande/självläkande förmå

 

Är ni intresserade att läsa mer om detta så tycker jag att ni ska gå in på hemsidan:

http://www.kinopraktik.se/

 

 

Där finns bland annat flera mycket bra artiklar och kompendier!

 

 

Behandling 1 den 8 januari:

Tisdagen den 8 januari var studiens första dag. Jag blev då informerad om att vi kommer arbeta med det fysiska (ryggrad o dylikt) den första träffen, och det psykiska andra träffen. Så gör vi varje vecka. Micke menar att det nog är bäst att lägga upp det på det sättet då det psykiska kan behöva många dagar på sig att bearbetas. Och nu får kroppen nästan 2 veckor att bearbeta det innan det kommer ny information, dvs nya behandlingar.

 

Micke tror att det kan vara så att min kropp hela tiden tror att den är gravid. Jag tänker att han kanske menar som att ha foglossning i hela kroppen. Det tror inte jag helt på. Jag vet att ledsinnet är borta och att hjärnan kopplar fel. Men hormonerna är absolut en stor del av det hela. Står mer om detta i min filofax.

 

I alla fall, denna första gång börjar Micke med att kolla när jag böjer mig framåt. Jag berättade att EDS-läkaren Ulf sa just att man såg på mig att min hjärna kopplar fel då jag böjer hackigt, dvs inte en jämn rörelse. Så var det också idag. Han gör sedan muskeltester som visar att jag är avstängd. Han gnuggar på vissa punkter. Då blev jag stark (muskeltest arm). Han tryckte med ett verktyg på ett par kotor (för att tala om för hjärnan att ta hand om de kotorna). Det var en kota i bröstryggen och en kota i nacken. Efteråt får jag böja mig framåt igen, och då känner jag att det inte är lika ryckigt. Jag upplever att både Marcus och Micke ser ganska stor skillnad. Efter behandlingen så upplevde jag bäckenet lite mer stabilt och sammanhållet. Och det är positivt!

 

Läxa att göra hemma är:

ü  Skriva ner minst 3 positiva saker om dagen. Det kan handla om vad som helst, bara jag upplevt det positivt. Det jag har svårt att hitta positiva saker med är kroppen. Det är lättare med upplevelser, mat osv.

ü  Göra EFT dagligen (Emotional Freedom Techniques). I gång i veckan kan jag göra på negativa saker. Det dagliga görs enbart på positiva saker. Dvs saker/ämnen/områden som jag vill uppnå.

ü  Fylla i lista till studien dagligen där jag skattar kroppsliga problem, skriver känslan för dagen, aktivitetsnivå samt matdagbok.

ü  Sitta på pilatesbollen. Denna punkt är jag (och Ming) starkt frågande till. Min kropp känns inte riktigt i skicka att göra de just nu då den inte har koll på leder, kotor och bäcken. I nuläget tror jag att hormonyogan och de knipningar o spänningar jag gör där, är vad min kropp behöver. Men jag ska fråga kroppen för att vara säker!

 

 

Behandling 2 den 10 januari:

Ok då var det dags för den andra behandlingen! Och idag är det med fokus på det psykiska. Mitt minne är inte det bästa. Det blir så mycket information att ta in på en gång. Men jag och min man har fyllt i varandras luckor, så här kommer det i stora drag i alla fall!

 

Vi började med att gå igenom min mall till studien (kroppslig skattning). Därefter la jag mig på britsen. Då muskeltestade han mig. Han gnuggade lite på några punkter och var sedan nöjd då han gjorde om muskeltestet. Därefter så ställde han frågor till mig om min rygg, att jag haft ont i ryggen redan under barndomen. Han frågade hur det kändes, och jag sa att det var trist givetvis. Men jag kunde ju ändå leva normalt som barn, med vissa små begränsningar. Och begränsningarna har sakta blivit fler. Inte fören olyckan kom en extrem försämring/förändring. Sedan kom vi in på olyckan tror jag, eller om det var efter kraschen kanske. Är osäker där. I alla fall så svarade jag att jag tycker det känns fördjävligt. Därefter muskeltestade han igen. Och då hade mina känslor om detta stängt av kroppen. Jag var svag igen.

 

Micke gjorde kranisosakral på mig direkt efter detta. Han förklarade att han med frågorna om min rygg fått kroppen (hjärnan) att förstå vad den behöver bearbeta. Så den kraniosakrala behandlingen bearbetar just detta, mina känslor inför min skrutt –rygg och eventuellt då att hela kroppen har kraschat. Micke har tidigare berättat att vårt medvetna  är som tummen. Och vårt omedvetna är som hela rummet. Micke menar att kroppen nu iom hjälpen av det kraniosakrala kan bearbeta det aktuella ämnet. Detta sker oftast i det omedvetna (i ”rummet”), men det kan också komma till det medvetna, det vill säga ”tummen”.

 

Efter det kraniosakrala fick jag stå upp med ryggen mot Micke. Sedan fick jag hålla upp ena armen rakt ut mot sidan. Han sa saker som jag fick upprepa. Han tryckte samtidigt på armen.

-  Jag heter Desirée – armen stark

-  Jag heter Britt-Marie – armen svag

-  Jag tror att jag kommer att bli bra – armen svag

 

Efter det skulle jag sätta benen i kors och sedan lyfta upp armen. Sedan skulle jag sätta benen i kors åt andra hållet och lyfta på armen. Det alternativ som jag upplevde som lättast skulle jag sitta kvar i. Därefter skulle jag göra likadant fast med armarna. Så jag korsade armarna framför mig. Jag lyfte armarna rakt upp och valde sedan det alternativet som kändes lättast. Och sedan håller jag så och knäpper händerna. Så ska jag sedan sitta i 5-15 minuter och tänka upprepande att jag kan bli bra. Jag tror jag skulle tänka så i alla fall. Måste kolla detta med Micke. Han menade också att jag inte skulle bli rädd om negativa tankar kommer, utan istället inkludera de i detta.

 

Efter det så berättade jag om att Anki nämnt att man kan fråga kroppen om olika saker. Jag gör så att vänsterarmen är JA och höger armen är NEJ. Jag ställer en fråga, lyfter armarna och låter kroppen svara. Nuddar tex vänster arm stolsstödet först, så är svaret JA. Jag har gjort detta en del, men så fick jag svar jag inte ville ha. Så nu frågade jag Micke om detta. De svar jag fått som jag inte ville ha var bland annat om jag kommer att läka ut denna totalkrasch, samt om jag kommer att kunna leva ett normalt liv. Jag fick då svaret NEJ. Efter det har jag slutat fråga kroppen.

 

Men Micke förklarar att jag inte ska fråga om framtiden. Det har jag inte utbildning eller kompetens till. Kroppen kan heller inte veta det utan kan bara svara på hur det är JUST NU. Så Micke menar att jag kan, och ska, ställa frågor om sådant som gäller nutid. Till exempel om kroppen (eller kroppshelvetet som jag brukar kalla den ;-) vill ha apelsin, vill att jag ska prova att gå en kort promenad, vill att jag ska gå KS-utbildningen och så vidare.

 

Han visade också hur jag kan göra med tex mat. Han tog fram en burk med vitaminer (eller något liknande) samt en liten pappersrulle. Han visade att slappnar man bara av och låter kroppen bestämma så kommer kroppen visa vad den vill. Han fattade tag i pillerburken med båda händerna och förde burken mot magen. Han förklarade att de allra flesta funkar så att om det är något som kroppen vill ha (det vill säga är bra för kroppen) så kommer den att luta sig framåt. Vill den däremot inte ha det kommer den att luta sig bakåt, bort från föremålet. Han visade. Sedan fick både jag och Marcus testa. Och det funkade. Och det är lite som jag har tänkt innan. Det svåra är att slappna av och låta kroppen bestämma. Det är lätt att försöka gå in o visa kroppen, för att få som man vill. Jag är ju liksom 2 delar. Den är KROPPEN (det omedvetna) och JAG (det medvetna/hjärnan). Och för mig är det som 2 helt skilda varelser som vill helt olika saker. Detta har jag diskuterat med både Ming och Micke, och båda anser att jag måste integrera dessa 2 delar till 1. Men så har det varit i mååånga år, kanske hela mitt liv. Jag har skitit i vad min kropp har sagt. Det gäller särskilt fysiska aktiviteter. Skulle jag lyssna på kroppen så skulle jag ju inte ha kunnat göra alls mycket. Fast jag har ju inte lyssnat på kroppen ett endaste dugg om jag ska vara helt ärlig. Jag har skitit i den totalt. Det är som Marcus säger, jag bara kör på tills jag har så ont att det är fysiskt omöjligt. Och det måste jag ju sluta med uppenbarligen, om jag blir bättre. Då måste jag lära mig att lyssna på kroppen. Eller redan nu egentligen, men just nu har jag ju inget val då hela kroppen är upp och ner, faller isär och gör ont.

 

 Jag har de senaste åren börjat hata min kropp. Den vill ju inte som jag vill. Sedan kraschen totalhatar jag den, det fanskapet. Så jag har svårt att respektera den och göra som den vill. Jag har mycket att lära när det gäller att lyssna på kroppen. Och fanskapet har mycket att lära så jag kan få leva igen.

 

Jävla svammel det blev det här. Mycket tankar har jag. Och min världsbild har ändrats en hel del sedan kraschen. För så kan det ju inte bli med en kropp. Men det kunde det visst. Och KS (kraniosakral), det låter som dravel. Men det händer ju uppenbarligen saker när jag får behandlingen. Och vad då fråga kroppen?!?! Jag har aldrig varit en trångsynt person. Jag har alltid varit intresserad och hyffsat öppen för olika saker. Som när vi var i Kina och fick uppleva läkarvården där. Så häftigt!! Men ändå så har min världsbild breddats enormt sedan kraschen. Och jag vet att vissa saker och lärdomar har kommit vid rätt tidpunkt. För ett år sedan hade jag nog inte tagit till mig det är med KS till exempel. Inte om jag inte hade provat i alla fall. Men nu var jag redo för det. Och jag känner att jag har fått många sådana lärdomar utefter resans gång, och de har alla kommit vid rätt tidpunkt då jag har varit mottaglig. Jag vet att hade inte kraschen kommit, hade jag fortfarande skitit i att lyssna på kroppen.  Skulle jag skriva ner alla dessa lärdomar som kommit sedan kraschen skulle det bli en halv roman tror jag. Och de har jag lärt mig på ett år bara! Fantastiskt vad man kan lära sig i livets mörkaste stunder!

 

Jag minns första gången jag började fatta att man ska lyssna på kroppen. Det är nog en ganska liten grej för de flesta. Men för mig mitt aktiva jag med min skräp EDS-kropp så var det faktiskt en aha-upplevelse. Det var i början av mars förra året. Jag, Marcus och pappa var och träffade den danske läkaren. Han var inte mycket att hänga i julgranen. Men en sak öppnade han upp mina ögon inför. Han förklarade att kroppens smärtsignaler är till för att kroppen berättar att något är fel. Och att man då logiskt sätt lyssnar på det och vilar och lugnar ner sig så att kroppen får en chans att läka. Jag vet det låter så logiskt. Och självklart visste jag egentligen att det är så. Men det var inget jag levde efter, utan jag bara körde på. Och ändå hade jag så ont att jag ofta låg och grät av smärta och ibland för rädsla inför framtiden. Hur ska det få när ryggen redan är så här dålig? Och då visste jag inte ens vad en riktigt dålig rygg var… Men iaf, sen samlade jag ihop mig och struntade i det och fortsatte rida, åka skidor, träna och så vidare. Fast de sista åren kunde jag ju inte åka skidor som mina kompisar. Det gick inte på grund av mitt bäcken och min rygg. Men att jag skulle låta bli att åka skidor slog mig aldrig. Vadå, det är ju roligt att åka slalom?! Isället skojade vi om att jag åkte som en gammal tant. Sakta, stora svängar, ute och mysåker! Men jag var ju tvungen för att smärtan var så stor, och bäckenet var så glappt att jag var tvungen att åka sakta och försiktigt för att ha en chans att försöka hålla ihop bäckenet och parera.

 

Så nu ska jag sluta svamla. Ska föresten tillägga att jag efter behandlingen idag var skönt avslappnad i kroppen. Så jag åkte hem o vilade (i Stockholm alltså) och somnade. Och jag sov så djupt och skönt! Härligt var det! Det konstiga var att jag frös som en hund när vi kom hem ifrån studien. Eller det är väl inte så konstigt egentligen. Det kändes mer som mitt normala jag. Sådan har jag ju varit i hela mitt liv, dvs frusit som en hund. Så det kändes skönt att känna något som var som vanligt, innan kraschen vill säga. Vet inte varför det blev så dock?! Kanske hade kroppen mkt annat att ta hand om? Fast det resonemanget håller ju inte, för sedan kraschen har den mer än någonsin att ta hand om. Jaja, så var det iaf. Och Micke kallar mig för en (över) analytisk person?! Jag ser i alla fall fram emot nästa besök hos Micke. Och jag försöker hålla hoppet vid liv!

 

 

 

Lördagen den 13/1 2013

Har funderat en del på det här med EDS och hormoner. Man vet ju att flera har fått hormonproblem samtidigt som EDSen brutit ut. Men jag verkar ju vara ett extremfall. Kunde önska lite mer av det svenska ordet lagom i min kropp…

 

Om man ser till det hormonella på mig så skedde det i stora drag som följande;

Under sommaren 2011 fick jag lite milda domningar i v arm o vibrationer i bröstet. Detta blev bättre runt semestern. Mina bröst började minska under hösten 2011. Jag undrade vad det var frågan om. Strax efter fick jag mer problem med bäckenet o svaghet ner i v ben. Domningarna i v arm kom också tillbaks. I januari spred sig svagheten till hela kroppen. Nervsystemet slogs ut. Blev helt sängliggande i mars. Och varenda led faller isär. I april/maj rubbades mensen (hade inte på flera månader, sedan lite sporadiskt). Håren på benen började ändra färg, och det gör de fortfarande fram o tillbaka mellan mina vanliga ljusa o mörka. Naglarna ändrade karaktär o blev skivlingar istället för släta. Huden likaså, den blev över en natt i princip helt förändrad. Det blev liksom mer överflödshud o den blev randig (som träts växtriktning fast istället hudens växtriktning). Den har aldrig gått tillbaka till min vanliga hud, men ändå går det lite upp o ner. Den förändras från mkt överflödshud till ännu mer överflöds hud. Varför vet jag ej. I maj (tror jag att det var) så hade jag cystor på äggstockarna. Jag undrar om mina sköra blodkärl (får i perioder nu blåmärken för INGENTING) också har med hormonerna att göra. Undrar om min extremt sköra hud också har med hormonerna att göra. Fast mest troligt beror hud, naglar o blodkärl på kollagenbildningen (EDS = fel på kollagenet). På något sätt har kollagenet/bildningen blivit ännu sämre än vanligt. Det vill säga sämre än min vanliga EDS hud, naglar , ledband osv… På något sätt triggar ryggen igång ännu sämre EDS-mjukdelar hos mig.

 

Brösten fortsatte iaf att minska, sista dagarna har jag märkt att de har minskat ytterligare. Jag har alltid varit en storbystad tjej o nu är det nästan ingenting kvar. De känns helt urmjölkade. Hela mitt liv har de varit stora o snygga. Nu är de små o utflutna. I juli började jag snabbt gå upp i vikt. Har nu snart gått upp 30 kg. Ändå fortsätter brösten att minska. Grr, det måste bli ett stop på detta.

 

Undrar om det kan ha att göra med att min P-stav tog slut sommaren 2011. Det i kombination med mitt trasiga bäcken o min dåliga bröstrygg (o en mindre skada i nacken) kanske satte igång denna kedjereaktion i kroppen? Vad är hönan o vad är ägget, dvs av hormonerna o kotpelarna.

Bör man gå till en hormonspecialist som många EDSare råder mig till? Men jag var ju på gyn i maj då mensen strulade o de gjorde ju ingenting mer än en vanlig undersökning samt konstaterade att jag hade flera små cystor på äggledarna. Detta fick jag gulkroppshormon mot, vilket jag blev ännu sämre i kroppen av. Lederna blev liksom ännu lösare av det. Usch, vet inte hur man ska göra. Har ju inget förtroende kvar för läkarvården efter den här resan. Hade det inte varit för att jag sökte Thorblad (privat läkare här i Tranås) så hade jag aldrig vetat att jag hade EDS o att allt detta beror på det. Både Eksjö, Linköpings universitetssjukhus hittade ju inga fel på de neurologiska proverna (uteslöt bla MS, ALS, borrelia, MG) och konstaterade att jag nog var sjuk i huvudet. Även sedan diagnos har jag ju inte fått någon hjälp. Måste nog höra med Ming o Micke hur jag ska göra med detta med hormonspecialist.